duktig med nacken!

Min Förlossningsberättelse

Hur man nu börjar på en sådan här berättelse vet jag inte, men ska försöka göra så gott jag kan.
Det började på fredagen (16/9).. runt 13.30 då jag bara kände att jag började få mera "mensvärk/molvärk" än vad jag haft innan.
Jag trodde absolut inte att detta var något som var på gång eller så.
Jag konstaterade för mig själv att nu hade jag fått riktiga förvärkar vilket jag trodde att jag haft innan med men nu var jag mer säker att det var det som höll på.
Det var ingen jätte smärta med andra ord men tillräckligt att jag la märke till det och började störa mig lite på det med.
Antar att det gick några timmar och till slut så testade jag att använda min vetekudde som jag tycker är så bra.
Det hjälpte väl ytterst lite, ville inte ligga kvar i sängen.. var bättre att röra på sig.
Kan tillägga att detta var inte något som kom i intervaller i början.
Men senare åt kvällen så la jag märke till att de faktiskt kom tätare och tätare.. och för sakens skull satt jag och tittade på klockan hur tätt mina "förvärkar" kom.
Då var det så "tunga" att jag hade börjat andas mig igenom dom för att inte spänna mig.
De gjorde uppehåll ibland på 20-30 min i alla fall.. och så fortsatte det även under hela natten sen.
Det blev inte mycket sömn med några halvtimmar att sova på och kl halv fem steg jag upp (17/9).
Fortfarande fortsatte det likadant som innan.
Kvällen innan när jag klockade dom var dom som tätast 4-5 min men gick senare upp till dedär 20 min, alltså helt oregelbundet.
Jag fortsatte att klocka mina ”förvärkar”.. och det forsatte som det gjort hela tiden, men senare gick det nog aldrig 20 min men det höll på mellan 4-12 min kanske.
Jag kände att jag ville få reda på lite mer information eftersom de inte avtagit så jag ringde till förlossningen och pratade lite med dom, hon bad mig att höra av mig igen om det blev värre. 
Hon nämnde även att ”jag tycker att det låter som att något är på gång”.. men som sagt jag skulle höra av mig igen.

Jag hade tagit panodil, varit ute och rört på mig, duschat varmt.. försökt vila osv men det hjälpte inte,
Jo, ytterst lite. Men under promenaden jag var ute fick jag stanna upp och vänta på att värkarna skulle försvinna för att fortsätta gå.. men fanns inget regelbundet.
Jag minns inte tiderna riktigt där när jag var ute osv.
Men runt kl 14-15 tippar jag..  då började jag känna att mina värkar gjorde ondare.
Bara ondare, inte tätare.. jag ringde till slut igen till förlossningen och sa att jag ville åka.
Jag trodde absolut inte att jag skulle in och föda, men jag kände att jag behövde något mer mot min smärta i så fall för så kunde jag inte gå hemma.. kunde inte koncentrera mig på någonting med sådana värkar i mellan hela tiden.
Väl i bilen sen är dom väldigt glesa, mer än innan.. och när vi väl är framme så känns det som en evighet till nästa värk nästan.
När vi blivit insläppta och satt i ett av rummen så börjar jag nästan skämmas för att jag knappt har några värkar, kände jag.. absolut inte i dedär närheten av 3 min när man ”ska” åka in.
I alla fall så kom det en barnmorska som pratade och frågade om allt och jag förklarade som jag hade haft det.
Hon ville ta CTG och göra en undersökning men talade tydligt om innan för oss att vi kan bli hemskickade igen och jag svarade att vi är beredda på det.
Väl på CTG så började dom komma tätare igen.. och när hon kom tillbaka efter det så erkände hon att hon inte trodde att det var ”såå många värkar i alla fall”.
Till undersökning då.. jaa... det var ungefär som såhär, ”jaha 4 cm, det blev ingen hemgång i alla fall” sa hon och såg glad ut..
ÖH VA?! Lite shockad blev man, var ju knappt så jag tänkte på att ta med BB väskan, jag gjorde det men hade mer i tanken att ”eftersom vi ändå kommer få åka hem så ligger den ju kvar i bilen i alla fall tills nästa gång”.
Och hon nämde igen att hon trodde bara hon skulle få skicka hem mig med mer smärtstillande, haha.. i följd med –”jag trodde inte detta först när jag såg dig”.
Men ja.
Ett tag där efter ville dom kolla min temp för att jag såg så varm ut.. vilket jag kanske var eftersom jag kämpade mig igenom mina värkar med att andas :P
Men allt såg bra ut.

Innan Magnus fick åka iväg för att köpa lite dricka och något att äta (vi hade ju bara fått i oss frukost tidigt..) så gjorde hon en till undersökning och se om det hade hänt något.. strax där efter gick vattnet, av sig självt.
Sedan blev värkarna värre och värre i alla fall, antagligen för att hon ”retade upp” det
Allt fler och allt ondare.
Sedan tyckte hon att bebisens hjärtljud var lite höga, tror jag?
Men de satte i alla fall på en såndär (vet inte vad de heter) på bebisens huvud, inne i magen för att hålla mer koll på hjärtljuden.. men hon mådde bara så bra så bra.
Till slut frågade barnmorskan mig om jag ville ha något smärtstillande men jag ville vänta ett tag... trotts det gjorde ont... men sen till slut sa hon till mig att ”du ska nog kanske testa lustgasen nu i alla fall för värkarna kan kännas annorlunda efter vattnet gått”.
Så det gjorde jag, och jäklar vad yr jag blev.. men lärde mig den ganska snabbt ändå.. men såklart några undantag där det inte gick som jag ville.
Missar man några sekunder så är det ju kört med sin verkan :P
Och ja.. i början när jag använde den så fick jag väl dedär klassiska flamset man kan få, började fnissa bara sådär.. i det ögonblicket pratade barnmorskan med mig och jag kommer ihåg att jag tänkte ”gu vad allvarlig hon ser ut” och därför skrattade jag.
Hahahaha. (Kan fortfarande skratta åt hennes ansikte för att jag kommer ihåg hur ”roligt” det såg ut när hon var så allvarlig).
Samtidigt vände hon sig till Magnus och sa ”jaha nu börjar det roliga”.
Kände mig dum samtidigt som jag inte kunde sluta och höll för munnen men fnissade fram ett ”förlåt, fniss fniss fniss” ungefär så, haha.
Ja, och sen blev värkarna värre...såklart... jag fick en värmedyna att ha på ryggen, hade nämnt i mitt förlossningsbrev att sådan skulle jag gilla så det kom hon in med.
Magnus fick ge mig saft då och då för att man skulle få någon energi, jag hann aldrig äta något av det han köpte så de enda var den där frukosten man hade fått i sig.
Till slut tilltar värkarna så att jag ber om kvaddlar och här är jag väldigt snurrig samtidigt, jag hör dom säga något om kvaddlarna och jag trodde dom sa att jag inte kunde få några haha men det var att två skulle få lägga dom samtidigt istället för en och en.
Jag hann inte reagera på några stick ens... men fy i satans helvete vad sjukt ont jag fick av kvaddlarna, jag bokstavligen vred mig och kände hur någon tog tag i min arm (antagligen för jag inte skulle ta bort någon när dom höll på) och jag har nog aldrig skrikit så högt av smärta.. seriöst.. Och det skriket är nog något som Magnus aldrig kommer glömma misstänker jag, stackarn som blev dålig då med och fick lägga sig på golvet men benen högt upp, ja han mådde inte så bra då. Haha älskling <3
Nej, DOM var den värsta fysiska smärtan jag varit med om... på riktigt.. och TYVÄRR hjälper dom ju inte alla.. och jag var tydligen en av dom.
Jag låg där och ”nääär hjälper dom dåååå?”
Och jag fick till svar att de skulle hjälpa nästan på en gång. 
Jag kände ingen effekt alls.
Klockan var då runt 20.00. (15.20 var vi inskrivna)
Jag fortsatte kämpa med min lustgas i en timma till och sedan ber jag om ryggbedövningen.
Då var jag ganska smärtpåverkad så jag ville inte att min barnmorska skulle gå men det var också hon som skulle ringa på läkaren.
Till slut skickar de in en vanlig undersköterska till mig och det här är nog det enda negativa jag kände under förlossningen.. för hon var verkligen inte som de andra, jag störde mig på henne.. hon kunde inte, visste inte hur hon skulle prata till mig.
Men hon satt i alla fall där.. minns bara hur irriterande hennes röst var haha, förlåt.
Eftersom jag var så påverkad av smärta så var det jobbigt att hålla koll på dehär med lustgasen själv också ju.. och vi blev ju lämnade i rummet själva några gånger också fast jag skrek att dom inte fick gå haha.
Men i alla fall så det var en gång jag glömde att ta bort masken och försvinner mer och mer det gör man.. jag minns att jag hörde allas röster i riktig jävla slowmotion, riktigt äckligt, precis sådär som de visar i filmer.. även min röst gick i slowmotion helt galet, allt lät ju bara skit konstigt och det var äckligt att inte ha kontroll då.
Men ja, jag kan skratta åt det riktigt nu efteråt haha.
En halvtimma senare byter de personal.
Jag ville inte alls bli av med min barnmorska som var så bra och snäll.. var så rädd för att få någon som inte skulle förstå mig.
Men jag hade fel, jag fick en till JÄTTEBRA barnmorska, som förstod mig som visste exakt hur hon skulle bete sig och göra.

I alla fall, till slut ser jag hur dörren öppnas till vårat rum och där kommer läkaren MEEEN då hör jag hur min BM säger ”du kan gå igen det är försent” och jag hörde hur han svara ”okej då går jag till operation nu”.. där låg jag med min lustgas och tänkte VA FAN säger du? Hahaha.
Nej så det blev ingen ryggbedövning heller.
Minns att jag sa ”vaaarför gör det SÅ ont??” 
-” det är för att det går så himla bra och fort dehär”.
Och, det gjordet det verkligen med.
Sedan var det ju bara krystvärkarna kvar.
När man fick in taktiken hur man skulle göra där så var dom ju mycket lättare att leda bort smärtan med att krysta ut än att bara ligga och ha ont.
Ni som vet hur det är förstår nog hur jag menar.

Jaa,aa... och till slut så var hon ute! 
kl 23,55 den 17 September 2011
3490g och 51 cm!

pratar..